Mitt lilla bygge 850 T5-R
Volvo 855 T5-R -95
166 kW 20 ventiler 5 cylindrar
Manuell 24 000 mil.
Köptes som renoveringsobjekt. Blir mkt att göra.
Kända fel
Dåligt lambdavärde
Tracks ur funktion (Håller på o lagar det)
ABS ur funktion (Håller på o lagar det)
SRS urfunktion
Lös bromsskiva (Håller på o lagar det)
Dålig servo (Håller på o lagar det)
Oljeläckage (oljefällan bytt, får se om det löste saken)
Dåliga bromsar (lagat)
Att göra
Motor och drivlina:
Ny packning mellan låda och motor
Stor service (oljebyte, filter och stift)
Nya bromsbelägg (gjort)
Nya bromskivor (gjort)
Nya drivknutar
Ny rattaxelknut
Felavgasvärde??? (vet ej varför)
Sänkningssatts (inköpt)
Avskärning till sportfilteret
Chippas
Utseende:
Poleras/vaxas (Gjort)
Skrapa bort Turbo preformance clubb bannern. (gjort)
Stiftlackas
Blästras
Reperationslackas
Lacka kjolarna
Ny sidokjol
Nya klarglas (Gjort)
Ny grill
Ska byggas om till V70 -99 och renovera motorn och låda om pengarna tillåter. 
Precis vid köp, ganska tråkig och ful. 
Senare samma dag, bytt till klarglas och svart grill, fixat dimljus. 
Äntligen en turbomotor som kommer trimmas ;)
Plockat sönder en del... Kollar om vevhusventilationen är igentäppt eftersom det läcker olja någonstans. Det visar sig att någon nyligen rengjort vevhusvent. Då är det nya packningar som gäller, och hela motorn får väl plockas isär. 
Ventilerna i motorn ;) 20 v
Tre veckor efter köp:
Märkte att det hackade jäckligt mycket när man styr. Så det blir en ny rattaxelknut :o
Skit från gymnasiet, historia om ett lok.
Förväntar inte att någon ska läsa hela, eller ens delar.
Solen stiger upp bakom bangården. Två ånglok är parkerade mellan perrongen och verkstaden i centrala Sjöboträsk. Den utbrända brasan i förbrännaren ryker fortfarande från gårdagens färd. Det är lokföraren Anders som har befälet över loket tillsammans med Lars-Erik - två erfarna lokförare med stort ansvar att se till att tågen rullar punktligt.
Jag väcks av tåget bredvid som släpper ut sin ånga o beger sig iväg. Hejdå, säger loket bredvid. Min respons blir endast ett otydligt ynkande såhär dags på morgonen. Strax efter slår klockan 06.00 och jag vet att det är snart dags att köra. Alla gryningar är sig lika, kalla, hungriga och torra. Jag delar varje lokomotivs dröm. Det enda som får mig att rulla är hoppet att en dag få köra linjen Stockholm - Uppsala. Sträckan kräver ett stark presterande lok med ett imponerande utseende, något som jag vet är svårt att uppnå. Framför mig kommer Anders gående mot min kabin. Lika punktlig som vanligt stiger han på och tänder sin pipa. Hans hårda trä tofflor på mitt kabingolv gav mig en gång en massageliknande känsla, en känsla som har ersatts med svidande hugg. Efter ett oljebyte börjar dagen kännas lite ljusare. Nu hör jag att Anders har anlänt för att fylla på med kol. En behaglig känsla ryser genom mig när jag hör det knattrande ljudet från kolet som landar på mitt flak.
Efter ett rejält servande är jag åter på gott humör. Vi reser ut från bangården mot Stambanan. Antagligen för att hämta resenärer i Munkaljungby och sedan fortsätta mot Bökestad, den vanliga lördags färden. Vid utfarten passerar jag två andra ånglok och ett växellok, vi hinner knappt hälsa. Det måste vara de nya omtalade ångloken, eftersom de susar förbi mig i en oerhörd fart.
Om en stund vi närmar oss sockerfabriken. Sockerfabriken omringas av ett öppet landskap, ängar och åkrar där det odlas potatis och sockerbetor. Den kyliga blåsten tär på mig och får mig att sakta ner. Anders rycker hårt i spakarna för att få mig att åka fortare men jag suckar bara. Nej, kom igen nu Bettan, säger Anders. Sluta, jag är trött idag, blir mitt svar. Jag inte kan se Anders i hytten men jag märker att han är arg på mig. Detta är något som han har blivit mer och mer av den senaste tiden, varför det vet jag inte.
Vi anländer i Munkaljungby precis som jag anade. Vid plattformen står en mindre skara av lokalinvånarna. De flesta välbärgade familjer som visar ett missnöje av att just jag kommer rullande längst spåret. Men jag vill åka det nya tåget, hör jag ett barn säga till sin mor. Jag biter ihop och försöker hålla tyst.
- Jag må vara ett gammalt lok men jag arbetar bättre än några av dagens nymodigheter.
Hans moder ber om ursäkt, en aning generat och stiger på min andra vagn.
Vid slutstationen får jag återhämta mig och prata med mina vänner. Jag talar inte med de moderna dieselloken, det gör inga ånglok. Vi håller oss till oss själva.
•- De håller på att ta över hela lokstallet.
•- Vilka?
•- Dieselloken fattar du väll. Det började med att SJ tog in två lok på prov o titta nu!
Jag och loket Stig ser oss omkring. Vi kunde hitta fyra diesellok och vi visste att det fanns fler i lokstallet. Smått oroliga försökte vi finna någon undanflykt från det hela.
- Nej, det e inte så farligt. Snart kommer de att lägga märket till att dieselloken inte håller måttet och skicka hem alla.
Vår konversation avbryts när ett diesellok plötsligt anländer till höger om mig. Dieselloket ger oss en stöddig blick och hälsar.
- Det är jag som är Bengan!
- God dag Bengan, jag heter Bettan...
- Skit samma vad du heter. Sådana som ni ska skrotas när som helst.
- Aldrig att de ska skrota ångloken! Vi har klass och stil, något som Ni inte har.
Både jag och Stig lossar på trycket och låter rök och ånga pysa ut för att visa vår storhet. Då går dieselloket till motattack genom att brumma extra högt. Inga av loken verkar särskilt imponerade. Allt oljud väcker lokförarnas uppmärksamhet, trots att de sitter i fikarummet som ligger en bit bort. Dörren öppnas, Anders och en annan lokförare stiger ut och närmar oss. Vi blir fort tysta. Lokförarna närmar sig dieselloket för att säkerligen ge honom en stor utskällning men det var inte fallet. Jag försöker tyda vad de säger men de viskar för tyst. Istället avbryter jag och frågar lite oroligt om vi ånglok verkligen ska skrotas.
- Tyvärr behövs ni inte längre, så ni kommer att ersättas. Vi tänkte åka ner med dig till Göstas tågdemontering idag.
Göstas tågdemontering - tågens slutstation, den plats där alla tåg hamnade någon dag.
- Visst har jag varit slö de senaste dagarna, men inte börjar jag bli gammal. Jag har många år kvar. Anders nickade bara och gick sin väg. Det blev helt tyst runt järnvägsstationen. Om tåg hade kunnat gråta så skulle det vara läge för det nu.
Timmar gick, de andra tågen hade sen länge avgått. Kvar var jag ensam tills Anders kom tillbaka. Då var det dags, sa han. Anders verkade inte vara ett dugg berörd av att detta skulle vara hans sista resa med mig. Han var säkert ivrig att börja köra ett yngre, vackrare och bättre lok. Vi växlade aldrig några ord under färden. Efter att vi hade passerat Göstas tågdemonteringsskylt placerades jag vid ett sidospår. Detta är första gången jag har parkerats på ett järnvägspår utan något tak, utan något skydd mot regn och rost. Anders stiger av utan att säga ett ord och beger sig iväg. Ensam kvar ser jag mig omkring. Jag ser mitt öde, endast delar av döda, styckade lok och järnvägsvagnar utspridda så långt ögat kan se.
E L I - BUSSRESA
Om jag lyckas riktigt bra med att se viktig ut, så brukar jag få en känsla av att alla på bussen ser upp till mig. För vem är det som åker buss? Jo, det är misslyckade personer, fattiga, obetydliga, olyckliga existenser. Anledningen till att de har stora fönster på bussar, är för att man ska kunna se vilka som är fattiga, har jag hört. Så det är lätt att imponera på bussresenärer. Men om jag upptäcker att jag ser oviktig ut, att jag råkar visar mitt riktiga jag, att de ser den där potatissäcken som bara driver med bussen på en meningslösfärd, så hoppar jag av bussen och går hem. Förut tog jag nästa buss för att göra ett nytt försök, men det visade sig vara för svårt, det tar minst ett dygn att hämta sig från en misslyckad färd. Det går inte att bara låssas som ingenting och börja om på nytt. Jag känner mig värdelös, alldeles för starkt.
Jag gillar att åka buss, att kolla ut genom dess stora fönster. Att se på folk som är på väg till ställen, att se på folk som pratar med varandra, att se på kära personer. Jag pratar aldrig med folk. Ibland samlar jag mod och frågar busschauffören vad billjetten kostar, bara för att någon ska höra mig och svara mig. Jag gillar att höra personer på bussen samtala. Jag har hört så mycket under mina turer. Då någon sätter sig bredvid mig, blir jag glad över att de inte äcklas så mycket över mig, att de inte föredrar att stå upp istället. Efter någon satt sig bredvid mig brukar jag spela upp samtal jag kunde ha haft med dem i mitt huvud. Där de skrattar åt mina skämt och frågar mig saker.
Ibland är det väldigt trångt på bussen. Det är då folk rör vid mig, av misstag. Oftast tycker jag detta är obehagligt. Ibland blir jag tom rädd. Men inte om en snygg tjej rör vid mig, en armbåge mot min rygg, deras sko mot min sko. Jag brukar ta djupa andetag för att känna deras parfym. Ibland när jag lyckats se väldigt viktig ut, så unnar jag mig att lätt kasta fram min hand, så att den nuddar vid någon tjej. Sådana tillfällen kan jag leva länge på. I mitt huvud spelar jag upp händelser där jag är en riktig Casanova.
Kvällsfärder är också intressant. Folk är på väg tillfester, folk är på väg hem från fester. Vid den tid folk tar bussen in till stan för att festa, brukar jag ha en tom ölburk i handen, som jag hittat på gatan. Jag låssas att jag är en av dem, att jag har en fest med vänner att gå på. När det blir senare på kvällen slänger jag ölburken och spelar bakfull, som om jag haft en händelserik kväll och är helt utmattad.
Men bäst av allt gillar jag att åka allra senast på natten, ensam, längst fram vid det stora fönstret. Allting bara svischar förbi, och busschauffören åker lite extra snabbt, för gatorna är helt tomma.
En liten kebab
- Nej, finns inte
- Okej… en vanlig kebab då?
- Nej! Finns inte!
Försäljaren pekar irriterat på menyn bredvid, stor kebab, extra stor kebab och extra, extra stor kebab. Motvilligt tar jag fram kreditkortet och köper en ”stor kebab” som i själva verket inte är särskilt stor. Vid ett senare tillfälle uppmärksammade jag att liknande vilseledande marknadsföring förekom på alla kebabställen jag hade besökt, jag betonar alla. Om det inte finns en liten kebab så kan det inte finnas stor eller extra stor kebab.
Du är bättre än mig
08.00 Dags att vakna, sover dock fortfarande.
10.00 Sover.
12.00 Sover.
13.00 Vaknar till en solig dag. Allt känns perfekt tills jag inser att jag ska till jobbet om en timme.
Till Hemtjänten i Eslöv. Ja, nu är det ute, jag jobbar som rövtorkare, eller det lite finare titlen Anushygieningenjör med grundskole examen.
14.00 Rövtorkning påbörjad.
23.00 Rövtorkning avslutad.
00.00 Sover... igen.
Jag vill bara påpeka att detta är INTE en kort sammanfattning av min dag, utan hela min verkliga dag.
Så oavsett vad du gör så har du ett mer meningsfullt liv än mig (ta det inte som att jag klagar).
Snart är min anställningsperiod över, då ska jag söka samma jobb som Pantu. Soffvärmare på deltid.
Begäret - orsaken till allt lidande
Hur kan du vara så lycklig när du vet att inget är bestående. Lycka, känslan du känner är bara tillfällig, den kommer och går. Det enda du kan vara säker på är att du någon dag kommer att dö.
Lyckan finns endast i jämförelse med annat. Om jag åker tåg längtar jag efter att flyga, åker jag flyg längtar jag efter att flyga första klass istället för turistklass. Lyckan är endast relativ.
Begäret leder till lidande?
Just nu längtar du efter att skolan ska ta slut för då blir du fri. Tiden efter skolavslutningen blir fantastisk. Ingen klocka som styr ditt liv, ingen lärare som kräver att du ska läsa böcker och läxor. Kanske får du ett jobb o tjänar pengar eller också så fortsätter du att plugga på en utbildning du länge längtat efter.
Men ganska snart blir även det lite tjatigt och du vill ha ett nytt jobb med bättre betalt eller vill bli färdig så snart som möjligt i den nya skolan så att du kan börja jobba.
Nu börjar du tjäna rikligt med pengar och köper en ny bil. Fantastiskt att äga en bil och kunna dra iväg när du vill.! Visserligen är bilen lite trög och inte så vacker så du börjar snart längta efter en snabbare och snyggare bil. Efter intensivt sparande köper du en Porsche. En underbar bil som drar avundsjuka blickar till sig.
Men bilar är inte allt och du börjar längta efter kärlek, familj och stadigt förhållande. På en fest träffar du en människa som du faller för direkt. Kärlek uppstår och ni blir ett par. Men självklart tar förälskelsen slut, för inget är bestående, inte ens kärlek. Efter ett par månader går ni skiljda vägar. På det här sättet fortsätter du livet ut och du blir aldrig riktigt nöjd och livet känns frustrerande, förvirrat och du är otillfredsställd.
Fick körkort! - Fara för samhället?
Ska ha så kul som det går med körkortet eftersom jag lär förlora det snart.
