Green Cargo

Min största hobby är att åka buss. Jag brukar hoppa på en buss tidigt på morgonen och låssas att jag är på väg till jobbet. Ofta åker jag långa sträckor, som en sann pendlare. På färden försöker jag se viktig ut. Jag ser stressad ut och kollar på klockan ofta, även om jag har all tid i världen. Jag har rätt kroppsställning, även om jag egentligen önskar att sjunka ihop till en potatissäck.

Om jag lyckas riktigt bra med att se viktig ut, så brukar jag få en känsla av att alla på bussen ser upp till mig. För vem är det som åker buss? Jo, det är misslyckade personer, fattiga, obetydliga, olyckliga existenser. Anledningen till att de har stora fönster på bussar, är för att man ska kunna se vilka som är fattiga, har jag hört. Så det är lätt att imponera på bussresenärer. Men om jag upptäcker att jag ser oviktig ut, att jag råkar visar mitt riktiga jag, att de ser den där potatissäcken som bara driver med bussen på en meningslösfärd, så hoppar jag av bussen och går hem. Förut tog jag nästa buss för att göra ett nytt försök, men det visade sig vara för svårt, det tar minst ett dygn att hämta sig från en misslyckad färd. Det går inte att bara låssas som ingenting och börja om på nytt. Jag känner mig värdelös, alldeles för starkt.

Jag gillar att åka buss, att kolla ut genom dess stora fönster. Att se på folk som är på väg till ställen, att se på folk som pratar med varandra, att se på kära personer. Jag pratar aldrig med folk. Ibland samlar jag mod och frågar busschauffören vad billjetten kostar, bara för att någon ska höra mig och svara mig. Jag gillar att höra personer på bussen samtala. Jag har hört så mycket under mina turer. Då någon sätter sig bredvid mig, blir jag glad över att de inte äcklas så mycket över mig, att de inte föredrar att stå upp istället. Efter någon satt sig bredvid mig brukar jag spela upp samtal jag kunde ha haft med dem i mitt huvud. Där de skrattar åt mina skämt och frågar mig saker.

Ibland är det väldigt trångt på bussen. Det är då folk rör vid mig, av misstag. Oftast tycker jag detta är obehagligt. Ibland blir jag tom rädd. Men inte om en snygg tjej rör vid mig, en armbåge mot min rygg, deras sko mot min sko. Jag brukar ta djupa andetag för att känna deras parfym. Ibland när jag lyckats se väldigt viktig ut, så unnar jag mig att lätt kasta fram min hand, så att den nuddar vid någon tjej. Sådana tillfällen kan jag leva länge på. I mitt huvud spelar jag upp händelser där jag är en riktig Casanova.

Kvällsfärder är också intressant. Folk är på väg tillfester, folk är på väg hem från fester. Vid den tid folk tar bussen in till stan för att festa, brukar jag ha en tom ölburk i handen, som jag hittat på gatan. Jag låssas att jag är en av dem, att jag har en fest med vänner att gå på. När det blir senare på kvällen slänger jag ölburken och spelar bakfull, som om jag haft en händelserik kväll och är helt utmattad.

Men bäst av allt gillar jag att åka allra senast på natten, ensam, längst fram vid det stora fönstret. Allting bara svischar förbi, och busschauffören åker lite extra snabbt, för gatorna är helt tomma.